PTOLUS - City By The Spire - en kampanj i 48 akter.

[biggabush]

KRÖNIKA ÖVER PTOLUS - City By The Spire

Kampanjstart (16/12-2006)

AKT 1 - EN DOFT AV DÖD
Dödsdagen. Nyårsafton 719.
Den 30 Morgat.

I hela ert liv har ni drömt en och samma dröm. Ni står där i oändligheten, på en ödslig sandstrand, bortom rim och reson. Med dyner så vidsträckta att vartän blickarna vandra synes inget annat än sand, sand och åter sand.

Så länge Ni kan minnas har ni drömt om ett ofantligt torn av sten, en mörk kall spira, som reser sig ur sanden och sträcker sig mot skyn. Varje natt samma sak. Ni måste klättra och Ni kämpar för att nå toppen. Ni vet att ni måste dit - att ni en dag kommer vara där.

Denna bekanta dröm, som ni alltid drömt; till och med i döden följer den Er. Som det allra sista ni hinner tänka innan gulfströmmen drar Er och skepp ner i djupet och allt ljus blir till mörker.

***

Ni ligger huvudstupa på en sandstrand, halva kroppen i havet, med huvudet i sanden, och upp ur era lungor kommer gulfen, blandat med vitkålssoppan Ni åt innan stormen tog Er. Alla är ni där - lever gör ni allihop! Ett mirakel! Hur är det möjligt? Lever Ni verkligen, eller är detta månne dödsriket?

Nolomar, solen, står mitt på himlen och bränner i Era ansikten. Det hettar som vore det Hepekerias öknar. Framför Er sandyner - bakom Er havet ni kom från.

Försiktigt reser Ni Er upp, ser Er omkring, konstaterar att packningen ligger utspridd i sanden. Förbryllande nog saknas ingenting - inte ens Vespes bok är skadad. Tur. Men hur är det möjligt? Ni tänker samma sak, men ingen vågar fråga.

Ni börjar samla ihop Era saker - då plötsligt händer någonting. Ni hör viskningar. Ur sanden, från luften, från havet, överallt på en och samma gång. Otydliga knappt förnimbara röster - som försvinner när Ni lystrar.

Fader Radovan tar till orda och säger med allvarsam men lättad ton att det här är livs ände. Ni har kommit fram, till Yashain, Agriks strand, och det här är döden. Antingen ligger Balgashang bakom dynerna vid horisonten därborta, eller så är detta Ptolus - den himmelska staden dit man kommer för att visa sig värdig efterlivet....

Vespe och Heidrich blir upprörda av detta prat, och menar att Ni alls icke kommit till dödsriket, Ni har blott haft tur och spolats upp på land, efter stormen på havet. Siegfried är tyst. Radovan fnyser, och innerst inne känns det som att Fader Radovan med fog har rätt. Ingenting i allt detta stämmer. Stranden är en märklig vrångbörding - den kan inte vara på riktigt. Sådana stränder finns inte inom 1000 sjömil från Hârn! Lägg till detta det att ingenting växer på stranden, inga buskar, inga stenar någonstans, inga växter, inget djurliv - bara het finkornig sand. Så ser inte stränder ut. Fan! Heidrich spottar och stampar. Vespe vandrar oroligt fram och åter. Siegfried har satt sig ner, tvehågsen och nedslagen. Bara Radovan är mentalt ajour.

Så plötsligt, från ingenstans är de där igen och omsluter Er. Viskningarna! Den här gången hör Ni dem allesammans. Men, precis då Ni fångat upp dem försvinner de ljudlöst igen.

En oro breder ut sig. Vad i helvete händer? Och inte blir oron mindre av det som händer därnäst! Upp ur havet reser sig en skepnad gjord av vatten! Ni darrar som asplöv, men Fader Radovan fattar mod och med all manlighet han har inom sig ställer han sig i vägen och försöker näpsa varelsen, alltmedan den snabbt kommer närmare. "I Vår Odödlige Krigsherres Namn - I Agrik Den Höges Namn..." Radovan hinner inte längre. Alla backar undan och innan Ni vet ordet av dyker skepnaden ner i en våg som slår mot stranden och försvinner sedan ner i sanden. Sekunden därefter rör det sig under fötterna där Ni står. Tumult är inte av godo. Men det har Era ben glömt bort och Ni ser varandra springa om vartannat för att undkomma det som rör sig under sanden.

Plötsligt blir sanden stilla. Ni är andfådda, svettas. Vespe lägger sig på alla fyra och börjar ivrigt gräva där det sist rörde sig. Ni andra ser stillatigande på. Vespe stelnar till. Upp ur marken kommer en svart 1 fot lång skalbagge med brandgula fläckar. Den ställer sig på "bakbenen" med övriga kroppen rest, som en tränad jakthund som väntar på sitt ben. Ur dess mun, om man nu kan kalla det för det, kommer ett öronbedövande tungt basmuller, följt av en grov basröst som vibrerar från Era tåspetsar ända upp och ut till nästipparna.

Skalbaggen talar! Den säger:

"I ären utvalda.
För så står det skrivet.
Det skrivna är Lagen.
Och Lagen är Jag."

Skalbaggen fortsätter:

"Ni skola dö för att återuppstå och bliva ett med Ert öde - Z'orbakhai"

En tyngd fyller era bröst och Ni trycks ner i sanden. Skalbaggen fattar eld. En ofattbar sensation far genom Era sinnen. Heidrich kippar efter andan, Vespe är mållös och Siegfried har tappat hakan. Radovan ställer sig upp. Han skriker lovord till Agrik. Prisad varde Agrik. All Hans makt är Er. Ni är Hans tjänare. Ske Hans vilja.

Ni andra faller in, som i trans, överväldigade av den gudomliga närvaron. Skalbaggen slutar brinna och Ni ser den krypa ner i marken igen, precis under ytan, som ville den undkomma solens brännhetta. Den börjar röra sig uppför sandynerna, bort från havet och ut i den öppna öknen. Ni förstår att Ni ska följa den och i led gör Ni också så, i hopp om att Ni snart ska slippa hettan.

Ni vandrar där i öknen i en evighet. Tar vandringen aldrig slut? Ni känner alla att om Ni inte snart når skydd kommer Ni förgås härute. Men pris ske Agrik, för när Ni precis nått bristningsgränsen för vad Era kroppar orkar, ser Ni äntligen förändring i landskapet.

Några pilbågskott framför Er stiger sanddynerna uppåt, och när Ni nått toppen ser Ni över ner på andra sidan, ner i en dal, frodig, skogsbevuxen och med en flod som största ögonattraktion.  

Övergången mellan den stekheta öknen Ni kommer från och den svala dalgången Ni äntrar är abrupt och inte av denna världen. Med ena benet ståendes i öken och med andra stigandes ut på en lång lummig sluttning. Bokstavligen. Om inget tidigare övertygat Er är Ni nu helt vissa om att detta verkligen är Yashain, gudarnas rike.

Långt där nedanför den långa sluttningen ser Ni en grusväg ringla sig in i blandskogen. Lite längre ner till höger om vägen ser Ni en stilla å bege sig in längs träden. Ni springer ner för slänten, hela vägen till Ni kommit fram till vattnet. Där svalkar Ni Er och dricker Er mätta innan Ni axlar packningen igen och fortsätter längs vägen längre in i skogen.

Ni har bara hunnit en kort bit när Ni hör någon komma längre bort på vägen. Vespe tar skydd bakom några buskar, och gör sitt armborst skjutklart. Siegfried gömmer sig bakom en stor sten och Heidrich smyger in under en tät tall. Radovan står kvar.

Det är fyra Gargu-Khanu krigare som kommer där borta. Mitt på dagen! Förvisso är det inte klart och soligt, men ändå. Såvitt Ni vet är natten deras tid, då de är aktiva och rör sig. Solen hatar de. Så är det sagt. Så är Ni lärda. Men inget verkar vara som det borde, här i eftervärlden.

Till synes helt obeskymrade, som om vägen tillhörde dem likt vemsomhelst annan, kommer de där. Klamp, klamp, klamp. De stannar plötsligt. Vädrar. De utbyter några grymtande rytningar och börjar smyga neråt ån. De har upptäckt Er! Fyra 200 kilos bestar stormar ner mot ån, där Ni ställt upp Er.

Striden blir kort. Vespe dräper en med några väl riktade pilar, Siegfried fäller sin med kastdolkar och de två andra skickas till sin skapare av Radovans obarmhärtiga järn och Heidrichs dolkstötar.

Ni torkar av blod och damm, lämnar kropparna åt korparna, eller vad andra asätare som finns häromkring, och fortsätter Er resa på vägen in i skogen.

Resan där på vägen är en härlig kontrast till hettan i öknen. Och vatten finns det gott om. Under hela dagen färdas väg och å hand i hand. Det börjar skymma.

När Ni snart tänkt Er ta nattvila kommer ett följe upp bakom Er, från krönet Ni just lämnat. Sällskapet består av 7 personer och en fullastad vagn. De kör i fatt Er och frågar om Ni vill slå följe. Det vill Ni och så blir det.

Det är en äldre man, ledaren, klädd i jarinesiska kläder, hans väderbitna fru och deras fyra vuxna barn, två rödnätta fräkniga tvillingdöttrar och två friska söner. Tant sitter bak på kärran, barnen går vid sidan och fadern kör ridspännet. Vid faderns sida sitter vad som verkar vara en färdkamrat, inte en familjemedlem; en medelålders stilig man klädd i färgglada jarintyger. Han spelar flöjt och visar sig heta Gaermaneth, en skald och poet. Också han av jarinesiskt blod (motsvarar kelter).

Gaermaneth är utåtriktad, luftig, lätt, obetänksam och rakt på sak. Han verkar gilla Vespe, kallar honom för "Lillen" och bjuder honom på stark hembrygd dricka. Vespe sitter en god stund däruppe på vagnen och samtalar nyfiket med skalden.

Plötsligt trillar Vespe av vagnen och dunsar i backen. Han verkar ha somnat men fallet borde väckt honom. Men icke. Han sover! Liksom Radovan och Heidrich. Förtrollade av skaldens flöjtspel. Bara Siegfried är vaken. Han springer fram till sina kamrater för att väcka dem. Då ger Gaermaneth hals och piskar på hästarna. Vagnen och följet ger sig av vidare, i full fart, utan att stanna.

Varför gjorde skalduslingen så? Siegfried är arg och skriker "kålhuvven" och andra smäden efter dem. Efter en lång stund med försök att väcka sina vänner lyckas Siegfried skaka liv i dem. Pris ske Agrik att inget allvarligt verkar ha hänt.

Diskussion uppstår mellan Er. Varför gjorde jarineserna så här? Kanske beror det på att Ni är Agrikaner, föreslår Radovan, och berättar om en kvinnlig tempelriddarorden som gjort livet inte bara surt, utan helt utan hals, för en hel by i Orbaal för några år sedan. Därhemma. På Hârn. Ni vet. I Ert förra liv, för en evighet sedan.

Vespe anser att detta måste hämnas här och nu. Så gör man inte ostraffat. Drickat var det inget fel på. Men Vespe väljer själv när och hur han ska sova.

Radovan och de andra håller med Vespe om att skalden ska sona sitt ofog och dåliga manér med järn och eld. Men inte nu. För, säger Radovan, kan denne Gaermaneth söva tre av Er utan omsvep med sin flöjt bara sådär, ja då ska Ni nog akta Er för den karln tills Ni har mer koll på läget.

Så blir det också. Förargade men trötta gör Ni nattläger långt in i skogen, i en grotta på en sluttning med skyddande granar. Natten förflyter, Inget händer. Ni somnar och drömmer att imorgon, ja imorgon, då kommer Ni se spiran Ni alltid drömt om.

****

Nyårsdagen 720.
Den 1 Nuzyael.

Gryning i dödsriket. Det är mulet, duggar och är kyligt. Ömma ryggar och sömndruckna blickar. Att sova i landet mellan liv och död är... som hemma. Grottor är grottor. Fuktiga, dävna och hårda för vandringströtta kroppar. Ni gör upp eld och tillagar frukost. Kål, vatten och bröd. Som Radovan alltid gjort när han varit i fält. Däruppe på Perans slätter och i kuborabarbarernas skogar. I Radovans ungdom, norr om Golotha, bara för några år sedan, när allt var som vanligt och Ni levde.

Ni bryter upp och fortsätter, inte belåtna, men åtminstone mätta.
Det är idag Ni ska nå Ptolus, spirans stad.


****

Vandringen tar Er genom skogen, upp och ner bland kullar och dalar, tills Ni till sist ser den där framför Er. Spiran! Långt borta vid horisonten ser Ni den torna upp sig. Det är säkert flera mil kvar, men nu, här, äntligen! Målet är nått! Upprymda av vad Ni ser och vad komma skall ökar Ni tempot och framåt sen eftermiddag befinner Ni Er i ett nytt landskap av öppna fält, åkrar och ensamgårdar. Vägen är betydligt bredare här, och prydligt stenlagd som det ankommer ett himmelskt Meokolis eller Lysara. En väg och en stad för kejsare, påvar och hjältar.

Kö, kö och åter kö. Man måste tydligen köa för att komma in i Ptolus. Många är de som kommit. Kön av vandrare, pilgrimer och karavaner ringlar sig en kilometer ut från de ofantliga stadsmurarna. Alla har de kommit hit för att visa sig värdiga sina gudar. En brokig mångkulturell skara med färgglada inslag från allehanda samfund och fler trosriktningar än Ni kände till fanns. De flesta är människor men Ni ser även andra raser skymta i folkhopen. Ett sällskap centaurer, några sindarin från Elshavel, khuzduler från Azadmere och en livs levande minotaur från Agrik vet var!

Ni passerar några turbanbeprydda krigare från Hepekeria som är i samspråk med färgsprakande fjäderklädda mörka män från Anzelorias djungler. De verkar förstå varandra trots att de inte talar samma språk. Märkligt än en gång. Men så är också Ptolus ett märkligt gästabud - ett gille ditt alla med en önskan att tjäna sin gud och därigenom visa sig värda efterlivet har kommit.

Ni hittar Er plats i kön och stannar. Intrycken sjunker in. Radovan undrar om alla måste köa, och hur länge Ni ska behöva stå här. Man borde inrätta en särskild kö för frälse säger han. Radovan ser sig om men det finns bara en kö, alla måste lydigt vänta på sin tur. Ni hör från några azeryanska herrar i toga att inträdet i staden föregås av en noggrann säkerhetskontroll. Det är den som tydligen gör att köandet drar ut på tiden.

Plötsligt hör Ni hovtramp, en destrier iförd Trierzons emblem galopperar förbi. Riddaren bär Laranis märke på vapenrocken! Ni hatar henne, Larani, Yashains hora och Er Herre Agriks värsta fiende. Att se hennes tjänare ha förtur i kön och ingen annan, det är mer än vad en sann Agrikan klarar. Benvitan syns på Radovans knogar när han krampaktigt lyfter sin mace. Vid Pameshlus svärd! Piss, pest och skam.

Det dröjer en god stund innan Radovan lugnat ner sig, hjälpt av en hatisk sång han lärt sig i ordenshuset i Golotha:

"When Larani is confounded,
With her flock of sheep surrounded,
Doomed to flames of woe unbounded.

Low they kneel with heart's submission!
Mercy is their last petition!
Burned to Ashes in contrition!"

Radovans ilska slocknar och han verkar må bättre efter några verser. Han ger åter hals men blir avbruten av oväsen längre fram i kön. Siegfried kommer rusande från kön längre fram, med belåten min. Han ropar att han funnit Gaermaneth, att han kastat grus på honom, och att han ropat smädesord åt hela skaldens följe. Siegfried säger sig missnöjd med blott en sak - grästovan han kastade missade skaldens arroganta plyte.

När ni står i färd med att tillsammans söka bråk med Gaermaneth därframme kliver plötsligt en rese ut mitt framför er. En två och en halv meter lång manskropp som upptill slutar i ett tjurhuvud. Det är en minotaur! Ståtlig och klädd i sidenkåpa och i handen bär han en stav i guld. Han talar harnisk tunga med azeryansk brytning, han säger sig heta Shibata, och runt hans högra öga bär han en mörkblå tatuering i form av en hexagon - märket som visar att han är en präst ur Save K'nors kyrka - Kunskapens Gud.

Siegfried ryggar tillbaka men Shibata drar honom till sig och vänder upp mot Radovan och de andra. Han säger: "Första gången i Ptolus ser jag. Ni ska nog vara försiktiga med att visa era agrikanska märken i det öppna - åtminstone i vissa delar av staden. Ta det lugnt därinne - det är ett råd".

Shibata går sin väg. Ni tittar på varandra. Vid Agrik! En minotaur! Ni reflekterar över hans råd, och efter en stunds samspråkande kommer Ni fram till att det han sade verkar klokt. Åtminstone tillfälligt - tills ni vet mer. Radovan stoppar undan vapenrocken och Agriks märke.

Någon ropar på Er. Ni vänder Er om och ser att Ni nu är först i kön. En man i blå kåpa vinkar fram Er till stadsporten. Där blir ni nogsamt visiterade och blir sedan inskrivna i en diger bok där alla nyanlända anmäler sig hos en ämbetsman med kall poänglös blick. I ögonvrån ser ni två män i mörka kåpor stå i trapphuset som leder upp i muren. De gestikulerar till varandra, och mot Er. Sedan nickar den ene av dem till ämbetsmannen som ger Er varsitt dokument. Detta ger er rätten att vistas i staden till i slutet av Nuzyaels månad. Därefter måste Ni ansöka om medborgarskap säger han. Han vänder bort blicken, tittar på kön därutanför och ropar fram nästa lycksökare och pilgrim. Två stadsvakter föser Er vidare genom porten och in i staden.

Ni är inne.

****

Ni befinner Er mitt på ett stort torg. En gigantisk marknadsplats. En myriad färger och dofter slår mot Er medan Ni följer strömmen av folk på gatan söderut. Huvuddelen av människorna här är bönder och arbetare.

De flesta som är bättre beställda, hantverkare, skriftlärda och riddare, verkar inte stanna här. De går söderut, på den stora vägen som leder djupare in i staden och bort från "marknaden" eller "norran" som ni hör en förbipasserade kalla torget för. Ni stannar inte heller utan följer gatan ner till en korsning där Ni frågar Er för efter agriktemplet och en äldre man pekar österut, mot tempelkvarteren.

Ni lämnar norra marknaden och efter en lång promenad på prydligt stenlagda gator når ni tempelområdet. Ni har aldrig någonsin sett så många och så olika byggnader och tempel på en och samma plats. Hundratals tempel, kloster, moskéer, minareter och ordenshus tillägnade lika många gudar. Ni identifierar flera av dem men de flesta är för Er helt okända religioner, antagligen från österlanden långt hemifrån. Munkar, nunnor, präster, eremiter, tempelriddare, och deras församlingar syns i människohavet. Processioner avlöses av fackeltåg, bedjande flintskalliga peonimunkar, Save K'noriska logiktävlingar, ett haleanskt förättat bröllop, ett dystert begravningståg i moll. Ni inser att Ni kommer ha svårt att hitta Agriks tempel här i Ptolus. Ni ser er om efter någon att fråga. Då kommer plötsligt en spritt språngande naken man fram och ställer sig framför Siegfried. Han är smutsig och i handen håller han en snidad orm av trä. Han säger något oförståeligt, sedan går han. En galen ilvirian tror Radovan. Ni har svårt att hålla Er för skratt. Gå omkring sådär. Mitt på ljusan dag. Han borde fan brännas, den token.

Gata upp och gata ner, av tung rökelse, gälla fanfarer, män i extas, parader på rad, bålverk och fyrverk. Och mitt i allt, dova rytmiska slag från en osynlig slagverkare.  Det är symboler en masse. Ni viker runt hörnet på en moské, vinglar till av alla intryck och så står chocken plötsligen där, röd och vit och avskyvärd. En majestätisk katedral tillägnad Larani - himlens hora!

Ni flyr därifrån, springer över ett litet torg fyllt av gula fanor och eldfat. Ni letar efter någon vänlig själ, någon som kan visa er vägen till templet. Hell Agrik, för när ni som mest behöver en vägvisare så står han där, Restus, en elegant azeryansk agrikanpräst, till fots på väg till ert mål. Han bemöter er med igenkännande och värdighet, tar Er med, bort från sorl och kaos, till det agrikanska templet som ligger längst ner i tempeldistriktets sydöstra hörn, alldeles invid en flod som skär genom staden i öst-västlig riktning.

Här är det säger Restus, ni är framme. Vid den Eviga Eldens Tempel.

****

Det himmelska agrikanska templet är underbart och massivt. Helt rest i marmor, med all azeryansk byggnads- och ingenjörskonst för alla att beskåda. Uppvärmda mosaikgolv med intrikata mönster, ett badhus, en miniatyr-akvedukt, en atriumgård och en örtträdgård, ja till och med en bassäng fylld av muränor intill en olivlund borta vid det muromgärdade skriptoriet.

Restus ber Er vänta i en stor ankomsthall. Kort därpå kommer han tillbaka  med nycklar till gästkammaren. Ni hänger av er, torkar av resdammet och Restus tar er med till badhuset för tvagning. Även här mosaik, marmor, uppvärmda golv. Magnifikt. Det ångar och den fuktiga värmen slår behagligt emot er när ni kliver ner i det rykande badet. Ni är inte ensamma här inne. Flera befäl ur tempelriddarorden badar i bortre änden av bassängen. De nickar välkomnande.

Ni sjunker ner i det heta badet. Era kroppar älskar det. Precis vad ni behöver. Det känns som ni vandrat en evighet för att nå hit. Ni är trötta. Restus kallar på betjänter som bär in druvor, bär och karaffer med vin. Ni känner er som kungar. Utmattade kungar. Restus berättar om sig själv, om templet - Ni berättar om er själva. Den Eviga Eldens Orden leds av Högvördige Mestus - Agriks himmelske påve och härförare. Utan att darra på rösten ber Radovan, helt allvarligt och fullt medveten om det stora i vad han begär, om att å det snaraste erhålla audiens hos den Heliga Stolen. Restus svarar, utan att fråga om skäl eller annat, övertygad om spörsmålets akuta natur, att han skall ordna detta snarast. För om smärta bortom ord är vad man söker är en begäran om audiens inför påven utan giltigt skäl bästa sättet att nå evig pina, och det kan ingen herucha likt Radovan vara okunnig om. Och att ifrågasätta en sådan begäran och sedan finna att saken var skälig skulle utsätta den misstänksamme för De 10 000 Smärtorna, i evighet. Därtill är Restus för gammal och klok. Dock säger han, måste det vänta till i morgon för Ärevördige Mestus är annorstädes och ankommer först till bönen morgondag.

Fortsättning följer

[biggabush]

see above

[biggabush]

Hear ye! Hear ye!

Har nöjet att meddela att syster Marie Näsström aka Sparvel fr om nu är med och spelar.

[biggabush]

NY SPELNING - DATUMFÖRSLAG AKT 3

Varen hälsade bröder och syster,

AKT 2 - ELDDOPET gick av stapeln den 30/12 och var mycket uppskattad för alla inblandade. Krönikan kommer snart uppdateras här på tråden med vad som hände.

***

Förberedelser för akt 3 nu klara. Se datumförslag här nedan. Markera det eller de datum som passar.

AKT 3 - HÖGVÖRDIGE MESTUS MISSION

Lördag 13/1

Lördag 20/1

Lördag 27/1

Låt mig veta, snarast.

[Ewers]

AKT 3 - HÖGVÖRDIGE MESTUS MISSION

Lördag 13/1 Spelar vi (Fredrik, Fredrik, Stefan) Eberon med Erik...

Lördag 20/1 Ej Ewers,

Lördag 27/1 Ej Ewers,

[Den Gamle]

Jag kan både den 20/1 0ch den 27/1

dvs

20/1    Erik

27/1    Erik

[biggabush]

Kanon.

Då väntar vi bara på Stefans, Nättorps och Maries svar.

[Gobbos Spider]

20/1 Erik ,Stefan

27/1 Erik, Stefan

Kan bägge datumen.

[Fredrik]

20/1 Erik ,Stefan, Fredrik(N)

27/1 Erik, Stefan, Fredrik(N)

[biggabush]

OK, då inväntar vi Maries svar.

[Sparvel]

får mitt schema på jobbet i slutet av denna vecka men jag tror att jag jobbar 20 men kan 27, men det är preliminärt :>

[biggabush]

OK. Vi väntar på ditt schema denna vecka så vi kan bestämma ett datum med säkerhet. men det lutar således med stor sannolikhet att akt 3 går av stapeln den 27.

[biggabush]

AKT 3 - HÖGVÖRDIGE MESTUS MISSION

Nu är det bestämt. Akt 3 går av stapeln:

Lördag 27/1

Kl: 13.00 - 03.00
Plats: Vänga Brunnsnäs (hemma hos Anders)

Stefan har bil. Samåkning som vanligt.

Alla kunde deltaga, utom Ewers.

[Sparvel]

samåkning låter ju bra tider etc?

[Gobbos Spider]

jag åker härifrån 1200 med Fredrik som ju bor granne.

Hämtar Marie 12.15 vid lämplig plats. Upp till dig Marie var ngnstans.

Sedan 12.30 Erik för vidare färd mot Fristad City sparköp.

Stefan