Skymning på Ereb

[Spiff Rymdspionen]

Det är mycket riktigt vad man kommer att få för en bakgrund och bild, och även om belöningen kan komma att variera så kommer summan att vara relativt lika för alla. Skall nämnas igen dock att varken bakgrund eller bild är obligatorisk och i det långa loppet betyder de 100 exp väldigt lite.

Vad jag gärna ser i en bakgrund är en kortare beskrivning av familj och vänner samt hur karaktären hamnade där han eller hon är nu. Det jag tycker är ganska oviktigt är en karaktärs personlighet. Det kommer att framgå under spelningarna och för vissa är det nog bra att låta det komma naturligt när de märker hur världen och samhället fungerar gentemot karaktären.

Det jag gärna ser är så kallade 'plothooks'. Det vill säga problem som din karaktär har och önskar överkomma. Det kan vara allt ifrån en fattig familj som hon önskar se bli mer oberoende från en grym baron, eller något så enkelt som en fiende som har gäckat honom en längre tid. Var kreativ. De som har spelat med mig tidigare vet nog att de flesta exp och gerf kommer från att lösa problem av något slag, så det kan både bli farligt, lönsamt, och förhoppningsvis kul.

[Spiff Rymdspionen]

Grupperna ser ut som följer;

Greve Ekenkronas knektar;

När svartfolken under kriget om Zorakin allierade sig med konungens trupper och blev nyckeln till landets södra försvar belönades de med bosättningar i Aidne-bergen och det övergivna Goiana. Få beslut har varit så omtvistade. Många ser dem som värdefulla allierade, ett svärd som skall nyttjas i kriget mot Cimirs nekromantiker, andra som arvsfiender som borde krossas en gång för alla. Även om åsikterna går i sär har de etablerat sig utmed landets gränser och vuxit i styrka. Greveskapet Videlrike har under många år lidit av konungens beslut då deras östra gränser härjats av plundring och förstörelse. Konungens armeer, patrulerarandes landets vägar, har gjort mycket lite för att för att stoppa dem, så den otacksamma uppgiften har fallit på en försvagad Ekenkronas axlar.

Rollpersonerna, ursprungligen rektryterade till konungens arme för tio års tjänstgöring, var av olika skäl emot beslutet. Ekenkrona trädde in och köpte dem fria, så att de istället personligen kunde tjäna under denne. I kaosartade tider behöver han alla lojala mannar han kan finna. Videlrike står under angreppet, och oavsett konungens beslut är det nu dags att agera.

Spelare: PA, Tommie, Dina, Linden, Martin J, Maxi, samt Ros.


De nybliva riddarna;

Även om Kardien står starkt har vapenstilleståndet med Cimir gett de odöda härerna möjligtheten att sprida sig över resten av Ereb. Nyheter anländer nästan dagligen om stadsstater som fallit under dess mörka hand. Nu står turen till Klomellien, en handelspartner till Kardien som förser landet med grödor. Utan dess hjälp fruktar man svält bland befolkningen, speciellt i de norra delarna. Konungen är dock inte redo att bryta vapenstilleståndet. I stället för att skicka en här att assistera städerna väljer han i stället en grupp riddare att medla mellan Cimirs till synes oändliga horder och ett svagt Klomellien.

Rollpersonera har som lågadel, utan möjligheter att under sin livstid ärva land, under det senaste året dubbats till kungliga riddare, redo att ta sitt öde i sina egna händer. Personliga planer har dock fått läggas åt sidan då de samkallats till huvudstaden av Tots-Kerigass Nericius. Yolev står under belägring, och för att försäkra sig om att handeln inte avtar helt behöver någon bryta fiendens position. Ett uppdrag, till synes övermäktigt en grupp unga riddare, kommer försäkra att deras namn på ett eller annat sätt omnämns i de kungliga hallarna.

Spelare: Robin, Martin L, Erik, Ivar, Pasi, Mikro, samt Ola eller Alfredsson.


Soldaterna;

Som nyblivna rekryter i konungens arme har rollpersonerna för bara ett par månader sedan landstigit i Kardiens mest östra utpost. Utposten har som mål att bedriva patrullverksamhet och rapportera vad som sker i det ockuperade Jorpagna. Allt är dock inte väl. I utposten har hopplöshetens slöja lagt sig och officerarna, långt hemifrån, har i avsaknaden av kronans glans, glömt allt vad Kardiens säger sig stå för. I väst, i det fallna Zorakin härjar de Demairer som väcktes för tjugo år sedan då Cimirs trupper försökte kringå landet genom ett nyligt upptäckt tunnelsystem. I norr lever oallierade svartfolk, och i nordöst finns det mystiska Beronn. Om någon av dessa varelser väljer att vända blicken mot utposten finns ingen hjälp att fås.

Bara ett par månader har passerat sedan landstigningen och rollpersonerna har bildat en av fyra trupper under löjtnant Vindblahd. Bland officerarna är han den mest disciplinerade, och även om resten av fortet har fallit i dekadens tänker han se till att utföra det jobb han skickades hit för. Kosta vad det kosta vill.

Spelare: Ewers, Nisse, Max, Jimmy, Malin, samt Ola eller Alfredsson.

Infiltratörerna, långt hemifrån

För eller senare kommer ett tredje krig med Cimirs nekromantiker ta sin start. Detta är de flesta av Kardiens strateger överrens om. I de ockuperade länderna finns spioner som rapporterar om fiendens planer och rörelser, förbredande Kardien för den oundvikliga konflikten, men inte någonstans är detta så farligt som i fiendens hjärta, det område som först kom att falla under deras odöda härar, Felicien. Här sitter teokratin, de nekromantiker som dikterar det fallna Erebs öde. Här dyrkar de sina oheliga gudar, och här är deras kraft som starkast.

Rollpersonerna, samtliga rekryterad av spionväsendet utgör en av de fåtalet grupper som opererar bakom Feliciens gränser. Med en gemensam bakgrund som sjömän arbetar de utåt sett för Alexio Plato, en ung adelsman med ekonomiska intressen inom handel. Alexio, sympatisk för Kardiens sak och önskandes se Felicien fritt, är deras enda solida kontakt med underrättelsetjänsten. I ett land där ett felaktigt ord eller för mycket uppmärksamthet kan röja deras identitet har de bara sig själva att lita till.

Spelare: Kari, Marcus, Hake, Marie, Dale, Gunilla samt Nils.

[Ewers]

Trevligt med startinfo om alla grupperna, Carlos!

Eftersom vi fyra killar är dvärgar och malin är en alvalv (mäktig ärkemagiker!) skulle Ola vara mycket passande som våran (Nisse och jag är bröder) kusin!

Visst vill du spela en fräck dvärg Ola?!??!!

Är Max och Jimmy intresserade av att ha ett svagt släktskap till bröderna? Min tanke var att ni kunde vara sysslingar, pysslingar eller genom familjemedlems giftermål, dvs släkt så det påverkar karaktärerna men inte bakgrundshistorien.

Kram /F

[Apanpapan]

Pysslingar... En grupp med pysslingar... The most vicious and illtempered circus freak sideshow you ever set your eyes on...  :lol:

[Jimp]

jag och max har iaf sagt att vi växt upp sen små dvärgaben, inte släkt men varit närmaste vänner i hela livet. med en förkärlek till knokjärn och krogslagsmål =)

[Ewers]

Trevligt att ni känner varandra men det var ju inte riktigt svar på frågan. :wink:

Skall bli trevligt att spela utan spelare eller karaktärer med förkärlek till att racka ner på allt som inte är som dom själva... ( :wink: Pasi)

/F

[Apanpapan]

Men det är ju så tacksamt Ewers för du spelar alltid ett mongo.  :wink:

[Ola]

Jaha du.
Dvärg...?
Eller riddare...?
Kanske en dvärg som är riddare?! Dvärgriddare! Med yrkesinriktning Drakdödare! JAA!!
Ska bara slå 01 på adelstestet först...

Nä, SL avgör.

BTW Carlos, vore det inte hiskeligt kul om Pasi och Ewers fick spela i samma grupp? Dom verkar ju gilla varan...    :lol:

[Judas]

spela du dvärg!
Så tar vi Alfredsson han har ju alltid gillat stål!

[Spiff Rymdspionen]

Här kommer lite information om Kardien. Tycker du att just din karaktär behöver mer kött på benen om någon speciellt händelse, eller fakta, posta eller pma.

Folkmängd: Cirka 1.000.000
Yta: Cirka 600 000 km².
Befolkning: Människor 98%, halv-alver <1%, dvärgar <1%, svartfolk 1% andra raser <1%
Stånd: Högadel <1%, lågadel 10%, borgare 15%, skattebönder 10%, egendomslösa 65%
Språk: Befolkningen talar Kardiska, men också Zorakiska, två språk historiskt mycket lika varandra. Dvärgarna talar Norda och Svartfolken en dialekt kallad Zaganni. Endast ett fåtal halv-alver kommer ihåg och använder fortfarande alvernas urgamla språk Satenu.
Valuta: Talenter, guldmynt, silvermynt och kopparstavar används. En talent motsvarar 100 guldmynt. Ett guldmynt motsvarar 10 silvermynt och ett silvermynt motsvarar 10 kopparstavar
Huvudstad: Ekeborg (20.000 inv)
Styrelseskick: Feodal Monariki. Både konung och Exark (motsvarande påve) väljs av Tots-Kerigasserna, en sorts ärkebiskopar inom kyrkan.
Samtliga landägare utgör Ständerna som sammankallas två gånger per år att sitta vid konungens sida och rösta igenom nya beslut. Chefen för ständerna kallas Drotsen. Tots-Kerigasserna och av konungen tolv valda furstar utgör folkets härad som råder konungen och hjälper honom att genomföra de av Ständerna fattade besluten, så som instiftandet av nya lagar.
Stadsöverhuvud: Kung Otis II
Tidsräkning: Odo, Etins profet föddes år 0. Kampanjen tar vid år 725 efter Odo. Månader och dagar kallas följande;

Öppne (Jan), Kalte (Feb), Töe (Mar), Spire (Apr), Grodde (Maj), Sole (Jun), Växte (Jul), Halve (Aug), Skörde (Sep), Vile (Okt), Mörke (Nov) och Etinne (Dec).

Mundesdag (Mån), Tyresdag (Tis), Mittvecke (Ons), Turesdag (Tor), Fridsdag (Fre), Larsdag (Lör) och Odosdag (Sön).


Flagga: Tre vita konungakronor på en röd bakgrund.
Handel: Handel mellan greveskapen inkluderar fisk såsom lax och öring, nötkreatur, keramik, ädelstenar, tyger, metaller, vapen, rustningar, virke samt hudar. Handel med grödor sker också regelbundet från stadsstater från grannlandet Klomellien.
Välstånd: Kardien är ett fattigt land då resurserna under krigstid främst fördelas till armen och flottan. Svält är vanligt förekommande bland de lägre kasterna under karga månader. Dyra priser på metaller gör det likaså svårt för de fattiga bönderna att propert se efter sina gårdar.
Arme: Armen (och flottan) leds av kung Otis den II. Han är högste befälhavare över samtliga väpnade styrkor. Under sig har han ett antal generaler och amiraler som i sin tur styr stora delar av respektive område. Vid sidan om armen står kyrkan som för sig med sina egna trupper. Grevarna har i sin tur mindre styrkor som har till uppgift att patrullera städerna i deras marker. Landsbygdens försvar faller dock på konungens axlar. Vid sidan om den reguljära stadsvakten finns Fänikor (infanteri) och Fenor (kavalleri) som har som jobb att assistera konungens soldater vid behov, om deras närvaro erbjuds av greve eller baron. Dessa lokala trupper är ofta få till antalet och inte alltid respekterade av soldaterna som anses både bättre tränade och mer disciplinerade. Dessa förband är traditionellt 300 man starka och dess lön betalas av greven självt. Var greve har dessutom till uppgift att ställa 10.000 man till konungens förfogande. Endast släkten Björnklo i det östra Goiana är undantagen regeln, och betalar i stället en högre så kallad 'rustskatt' till kronan. Denna skatt går till att betala soldatens vapen, rustning och häst. Ungefär en tredjedel av de 10.000 tjänar kronan under vad som kan betecknas som fredstid. Var socken har en förpliktelse att sätta upp ett antal soldattorp på sina gårdar. Där bor de soldater som tillfälligt inte tjänar landet i en trupp. En soldat kan således också vara bonde. Ibland sker övningar på falangnivå där en kapten kallar samman ett antal soldattorps invånare för exercis. En soldat bär traditionellt en nitläderrustning, under en mörkröd tunika med tre stycken vita konungakronor på bröstet. Om vädret kräver det bär de också en varg- eller björnpäls. I armen är ungefär en tiondel av manskapet tränade att bistå flottan. Dessa Kasker-soldater tjänar tolv år istället för de reguljära tio, men kan åtnjuta borgarskap efter bara sex av dessa år.
En riddare är en adelsman som svurit konungen trohet och utgör dennes elit-trupp. Även om en riddare  accepteras in i en orden så är han i slutänden främst trogen sin kung. De flesta riddare tjänar som riarker, lärare, rådgivare eller reser riket runt för tjäna sitt land där han kan tänkas behövas. En riddares tunika bär ofta färgerna efter greveskapet eller baronatet där han är född. Ibland bär de dock bara en enkel, tudelad röd och vit tunika, representerandes landet Kardien före en enda man eller kvinna.
Flotta: Flottan består av mellan 3.000 och 10.000 matroser, uppdelade mellan 120 fartyg. Fartygen är av modellen kavarell (45 procent), galeass (45 procent) och galleon (10 procent). Dessa snabbare fartyg har anpassats för att möta hotet från de betydligt tyngre långskeppen från Felicien. En matros bär typiskt ingen rustning, men istället en röd tre-knappars skjorta och svarta byxor.  
Vänner: Vänner eller fiender, beroende på vem som frågas, svartfolken runt det västra Goiana var nyckeln till att fördröja invasionen av Zorakin av den Jorpgagniske Furst Addler.
Dvärgarna i Vinhteberg och Klippeborg har sedan konflikt med minotaurerna i Aidne-bergen haft en solid allians med Kardien och står nu för det mesta av behandlandet av metaller i landet.
Vänskapliga band finns också med små stammar av Kattmän och Kentaurer som i bland söker sig från bergen till civiliserade områden för handel.
Fiender: Mycket lite är känt om den grupp av Nekromantiker som landsteg på Feliciens sydkust efter konfluxen. Man vet att de ursprungligen kommer från ett land kallat Cimir i det mest södra Soluna, och att de nu härskar oinskränkt över det östra Ereb. De dyrkar en demonisk gudom kallade Tollkassian, mörkrets herre.
Det till synes neutrala Breonn norr om Jorpagna inhyser hundratals om inte tunsentals odöda. Även om de aktivt inte gått i konflikt med Kardien och allierat sig med Cimir riktas ständigt ett vakande öga mot dem.
År 673 eO uppenbarade sig en vid tiden okänd ras av underjordiska stenvarelser, som fått namnet Demairer. Starkare och tåligare än någon fiende man tidigare stött på, och med grymhet och mord i sinnet, tvingade dessa fram en massiv utvandring från det östra Zorakin, avbefolkandes stora delar av landet.

Religion: Den Lysande Vägen är den enda tillåtna religionen även om det bakom stängda dörrar dyrkas en hel panteon av andra gudar. Då två tredjedelar av Kardiens befolkning har sitt ursprung från andra delar av världen har kyrkan varit oförmögen av kväsa kätteri i den mån de önskat. I stället har det kommit att bli mer eller mindre accepterat av kyrkan att andra gudar är så kallade solandar, ett spirituellt väsen som står över människan men under Etin självt.

Den Lysande Vägen uppkom för 725 år sedan på ön Caddo i västra Kopparhavet. Dess förkunnare var profeten Odo, en krukmakarson som vid 27 års ålder började predika om den kunskap som uppenbarats honom om världsalltet. Odo fick snabbt en skara trogna efterföljare, varav många begav sig för att sprida hans lära på fastlandet. Den Lysande Vägens lära är grundad på den Gyllene Boken, vilket är en samling av vittnesbörd om Odos liv och predikningar. Grunden i läran är dyrkan av Världsalltet, Etin, vilken har fått solen som symbol. Tron på själavandringen är också central inom läran. Man tror att själen efter döden lämnar kroppen för att födas på nytt. Hur väl det går en i livet baseras på den mängd synder man bär med sig från ett tidigare liv. Den som är helt fri från synder lämnar detta kretslopp och träder in i världsalltet för att leva ett paradisiskt liv efter döden för de syndfria. Detta kombineras också med ett helvete, där de som är allt för förtappade för att kunna återfödas i någon jordisk form tvingas spendera evigheten. För att undvika synd bör man acceptera och följa Odos sex rättesnören, de levnadsregler och trosdoktriner som är essentiella för religionen. De är följande:

1. Världssjälen/Etin är en.
2. Missbruka inte läran.
3. Hedra din familj.
4. Begå inte grymma handlingar.
5. Stjäl inte.
6. Var inte svekfull.

Huruvida magi är en synd eller inte är en stor fråga inom religionen. Man tror att utnyttjandet av sådana krafter, i normala fall endast överlåtna Etin, kan vara skadliga för själen, var vid magiker ägnar mycket av sin tid till att söka bot för sina synder och rena sig. Kyrkan håller, för deras eget bäste, magiker mycket hårt bundna till sig.

Hemaquiel, den svarte demonen, den behornade, frestaren, är Etins onda motsvarighet och är Den Lysande Vägens svurna fiende. År 100 vredgades han och svor att "Om Etins tjänare har påstått att jag är deras fiende, skall jag så ock vara.". Sedan dess har Hemaquiel ägnat sig åt att förleda och fresta mänskligheten att bryta Etins sex budord. Från och med denna tid har Hemaquiel intagit en särställning bland allt det onda, men ända sedan tidernas begynnelse har han ägnat sig åt sitt mörka förvärv. Men först år hundra träder han alltså fram och visar på allvar sitt vämjeliga ansikte för alla rättrogna följare av Den Lysande Vägen. Under Odos livstid var Hemaquiel ett näst intill okänt begrepp och man talade i vidare ordalag om mörkret eller ondskan men senare apostlar, lärjungar och profeter har bifogat hans namn till Den Lysande Skriften där hans illdåd finns väl dokumenterade. Det är inte brukligt att nämna Hemaquiel vid namn, i regel talar man istället om den bockfotade, frestaren, eller det eviga mörkrets prins.

Kyrka: Kyrkan i Kardien utgör stommen i landet och är extremt kraftfull. Det är en institution där även gemene man kan stiga kraftigt inom dess hierarki och flertalet av de män och kvinnor i toppen var varken födda adel eller välbärgade. En tiondel av skatten går till kyrkan vilket gör dem mycket rika. Landet Kardien är uppdelade i socknar, var och en efter vad som är rimligt att en kyrka under en gudstjänst kan rymma. Kyrkan för sig med sin egen väpnade styrka. Pergonitergardet skyddar deras intressen i Ekeborg, och Solriddarna samt Lysande Handen står redo att föra deras ord till de otrogna.

Högtider:

Fastan;
Den 12:e dagen i den 4:e månaden inleds en veckolång fasta följd av stora sorgetåg till minne av Odos död.  Odo dog en naturlig död och är begraven på Arnos stora gravplats. En katedral var uppförd över hans grav. Riarken läser under denna högtid för församlingen en text ur Den Lysande Skriften som återger en del av en av Odos predikningar, där han berättar om hur man bör be för att få del av Etins ljus. Texten är vald med tanke på att den store profetens bortgång betydde att människorna själva blev tvungna att be till Etin. Aldrig förr och aldrig senare har en man hört och predikat Etins ord som Odo gjorde. Det är nu var mans sak att genom bön få del av Etins ljus och vishet.
Odos återförening;
54 dagar efter sin död återförenades Odo med Etin i himlen. Detta firas med stora och glada festligheter.
Sommarsolståndet;
Under sommarsolståndet samlas man för att dansa soldansen till Etins ära. Skulle det falla sig så att det är dåligt väder söker man blidka Etin med ångerfulla böner till dess att solen åter kommer fram. Det är under denna högtid som riddare och andra söker få hjälp av solandar.
Den stora ångerdagen;
Den stora ångerdagen sammanfaller med höstdagjämningen och är en tid för självrannsakan och ånger. Det är extra viktigt att bikta sig under den stora ångerdagen och riarkernas mässor är i regel extra dystra.

Äktenskapsmönster: Trots den starka invandringen i Kardien är det relativt sällsynt för en Kardier att gifta sig med någon som inte kan spåra sin familj som bosatt inom landets gränser före konfluxen. Undantaget berör Zoraker och halv-alver som är så gott som jämbördiga med Kardierna självt och bland adliga kretsar ofta anses något exotiska. Det gäller förvisso likaså dvärgar, men då detta stenfolk inte kan skapa barn med människor är förhållanden dem emellan så gott som aldrig äktenskapliga. Andra länders befolkning, nu mera bosätta inom Kardiens gränser, har ofta inte samma strikta, oskrivna regler gällande äktenskapet, men det är inte heller ovanligt att de gifter sig med någon väl familjär med deras egen kultur.

Giftermålet förrättas vanligen av en församlingsriark men ädlingar eller framstående borgare vigs i regel av en innehavare av högre kyrkligt ämbete. Äktenskap ingås mellan man och kvinna av fri vilja, dock måste giftermålet i enlighet med det tredje budet, "hedra din familj", godkännas av parets föräldrar. Ceremonin äger rum i kyrkan om sådan finns tillgänglig och efter att paret inför vittnen svurit varandra livslång trohet läser riarken en text ur Den Lysande Skriften för att fullkomna föreningen av de två. Det är en allmän föreställning att det betyder barnlöshet att gifta sig en dag då solen inte syns.

Adel: Kardiens adel utgör ungefär en tiondel av befolkningen. Adelstitlar, dock inte medräknat konungens, är ärftliga i nedstigande led till den äldsta sonen eller dottern och endast konung eller exark kan frånta en familj dess adelsnamn, land eller äganderätt. Ursprungligen kunde endast Echter, ett folk som tagit sitt namn från Valentin Echte, bli adel i landet. Detta sköts åt sidan efter konfluxen då även gemene man inte bara kunde dubbas till riddare, utan belönas med provinser av konungen. I dag är ungefär en tredjedel av adeln Echter och det är inte ovanligt att dessa ser sig självt som mer högburne de resterande. Det är betydligt svårare för en icke-Kardier att bli adel, för att inte säga nästan omöjligt för en icke-människa. Adeln är uppdelat i furstar, markiser, grevar och baroner. Furstarna styr från hovet och ofta är rådsledare. Om ett område eller socken är av större vikt i riket, så som en by där handel förs regelbundet, kan en furste bli dess beskyddare. Han arbetar då sida vid sida med baronen i området. En markis styr en stad som inte längre betalar handelsskatt till sin baron och greve, utan endast militär skatt till konungen. Hans motsvarighet kallas borgmästare. Grevar och baroner styr ett större område land där de är fria att stifta lager som inte bryter mot rikets egna lagar. Cirka tre till fem baronat brukar ingå i ett greveskap. I Kardien finns det allt som allt tolv stycken greveskap.

Klimat: Aidne-halvön ligger inom den subtropiska klimatzonen och vädret är uppdelat på två årstider. Vintrarna är svala, med temperaturer på 5-10 C och ständigt återkommande regnskurar. Detta väder varar från tidig höst till mitt på våren, då klimatet slår om fullständigt. Det blir torrt och varmt. Under en kort, intensiv period under senvåren blommar allehanda växter före den heta och regnfria sommarens ankomst. Sommartemperaturen klättrar ofta mot 35-40 C mitt på dagen och solen lyser nästan alltid från klar himmel.

Folkslag: I Kardien räknas ungefär en tredjedel av befolkningen som urinvånare. Resten har under de senaste 125 åren invandrat relativt jämt från resten av Ereb, eller har en mor eller far som kommer annorstädes från. Även om nationalitet inte spelar någon roll i lagens ögon ser verkligheten annorlunda ut. Det är betydligt svårare för en icke-Kardier att komma upp sig i samhällsskiktet eller till exempel dubbas till riddare. Halv-alverna och dvärgarna har en något unik ställning i samhället. Få till antalet räknas de som jämbördig vilken Kardier som helst. Traditionellt har dessa folkslag stått sida vid sida med landet i både handel och krig sedan före konfluxen.
 
Regentlängd:

Ovariska dynastin

Regenttid   Namn

60 - 80   Ovar Förstkonung
80 - 93   Gerion, Ovars äldste son
93 - 121   Mickel Jägaren, Gerions ende son
121 - 132   Klodvig, Mickels äldste son
132 - 134   Kossil den Skallige, Mickels andre son
134 - 162   Kleodrik Hovnarr, Mickels tredje son
162 - 199   Ovar II Enarme, Kleodriks äldste son
199 - 222   Kleodrik II, Ovar II:s äldste son   

Brandiska dynastin

Regenttid   Namn



222 - 256   Brand Tallerinsbane, Hertig av Darenslätt
256 - 274   Brand II, Brand I:s äldste son
274 - 287   Brand III Solfararen, Brand II:s äldste son
287 - 306   Brand IV den Store, Brand III:s äldste son
306 - 339   Ovar III, Brand IV:s äldste son
339 - 360   Kippin I, Ovar III:s äldste son
360 - 404   Kippin II, Kippin I:s äldste son
404 - 424   Beronrik den Gamle, Kippin II:s äldste son

Echtiska dynastin

Regenttid   Namn

424 - 464   Vidar II Rättråde, Hövding av Echterna
464 - 473   Valur, Vidar II:s äldste son
473 - 498   Vidar III Piratkuvaren, Valurs äldste son
498 - 530   Elfstan Fagerkind, Vidar III:s äldste son
530 - 541   Vidar IV, Elfstans andre son
541 - 592   Vidar V, Elfstans tredje son
592 - 634   Vidar VI, Vidar V:s äldste son

Den kyrkliga tiden

Regenttid   Namn

634 - 656   Peyhron I, greve av Darensslätt
656 - 687   Otis I, furste av Brynhildurs skog
687 - 714   Peyhron II, Peyhron I:s äldstes son
714 - 720   Peyhron III, Peyhron II, äldstes son
720 -      Otis II, Otis I:s, greve av Darenslätt


Gillen och skrån: Gillen kallas även brödraskap och består typiskt av en samling mindre handelshus med liknande intressen som gått samman för ökad ekonomisk säkerhet. Flertalet gillen bildar ett så kallat fädersgille där de mest kraftfulla medlemmarna styr. Ett handelshus eller en affärsrörelse som står utanför gillet måste godkännas av minst tre av konungens skattmästare för att verka i städerna. De största gillena kan matcha så väl baroner som markiser både ekonomiskt och politiskt.

Skråna är uppbyggda efter en lärling-gesäll-mästar princip. En lärling kan antas till skråt efter rekommendation från minst två stycken mästare. Han tjänar då en av dessa mästare i tio år efter varvid har får avlägga gesällprovet. Klarar han detta tjänar han mästaren i ytterligare tio år och lär sig yrket propert innan han självt blir mästare. När detta sker anförskaffar skrået allt som ofta ut en butik och verkstad till den nyblivna mästaren, så att han kan påbörja sitt nya hantverk, och i sin tur ta sig an lärjungar och gesäller. De flesta som önskar påbörja hantverkets bana har ofta inte råd att skaffa sig butik eller borgarskap utan skråets hjälp. Liksom gillena bildar skråna från flera städer ett så kallat fäderskrå, och även om det ofta finns familjeaffärsverksamheter inom skråna kommer de inte i närheten av handelshusens uppbyggnad.  

Historia från före och efter konfluxen;

599fO: Det första dokumenterade kriget i Kardien, mellan den joriske generalen Jegher och den unga kvinnliga advokaten Dirivin. Slutligen lyckas valentin Echte avbryta striderna.
590fO: Echte dör och hans anhängare isolerar sig på Divras udde, den östraste delen av Kardien
100fO: Echterna har lyckats bygga upp ett eget fungerande samhälle på Divras udde, främst grundat på slavkraft från Morelvidyn.
0: Odos uppenbarelse. Odo är då 27 år gammal.
34eO: Lysande Vägen förbjuder all slavhandel. Vissa Echter emigrerar efter beslutet.
100eO: Arvsrätten till namn och titel etableras i Kardien och Zorakin.
150eO: Lysande vägen får fäste i Zorakin och Kardien.
196eO: Från Kardien avgår det första soltåget mot Efaro.
212eO: Efaro faller under Zorakisk och Kardisk kontroll. Handeln blomstrar och den första riddarordern grundas efter soltågets befälhavare, den kardiske Ekir Johann Nordmark. Den kommer att kallas St. Ekirs ordern.
219eO: Det kungliga slottet i Faltrax eldhärjas av draken Tallerin. Kronprinsen och de två andra möjliga arvtagarna omkommer.
221eO: Furst Brand av Dalenslätt dräper draken Tallerin
275eO: Andra soltåget avgår mot Efaro för att åter erövra vad man under de senaste decennierna förlorat.
278eO: Den stora schismen mellan fastlandet och Caddo tar sin början.
281eO: Exarkerna på Caddo och i Kardien förskjuter varandra.
287eO: Från Kardien avgår det tredje soltåget mot Morelvidyn.
292eO: Kardien invaderar Caddo som får betala krigsskadestånd och blir av med delar av sin
flotta.
314eO: Den Ljusa Handen instiftas av Exarken Zegedon III i Ekeborg.
318eO: Katedralen i Ekeborg börjar byggas och står fullbordad efter sex år.
369eO: Kardien förlorar sina sista besittningar i Efaro.
403eO: Illusionism förbjud av Exarken Pergon IV.
405eO: Svarta tornets horder härjar i den Kardiska provinsen Goiana. Kardien skickar sina riddare norrut, men dessa förlorar striden om skogen.
415eO: Kardien tappar kontrollen över Goiana.
423eO: Skogsalverna i Goiana bildar sitt eget rike.
424eO: Kung Beron Rik av Kardien avsätts och man vänder sig till Echterna. Dessa reorganiserar Kardien och flyttar huvudstaden från Faltrax till Ekeborg. Man utser sig själva till adel.
614eO: Flertalet prominenta släkter framhäver att Odo uppenbarats för dem; att han predikat om kyrkans fall. Detta leder till en exodus av de flesta av familjerna som påståtts fått visionerna.
620eO: På morgonen en ödesdiger dag tar den fjärde konfluxen sin början. Magiska eldar, likt norrsken, sveper över hela kontinenten och där de passerar, like en viskning, lämnas varken människor eller boskap vid liv. Kardien drabbas liksom resten av kontinenten hårt, och man uppskattar att nästan hälften av alla dess invånare gått under över bara en natt.  Nyheter börjar dock snart anlända från spillrorna av andra drabbade riken, att förlusterna i Aidne var jämförelsevis ringa.
621eO: Där resten av Ereb faller i kaos i efterdyningarna av konfluxen står Kardien och dess granne Zorakin starka. Samtliga områden i samhället är drabbade hårt, men infrastrukturen kollapsar aldrig. Etin tros ha lagt sin vakande hand över landet och kyrkans makt växer mångfaldt. I början på året görs en makaber upptäckt av äventyrare som tagit sig utanför landets gränser. De berättar att kroppar som inte propert tagits hand om och begravts eller bränts fortfarande existerar i nästan perfekt animerat skick, omgivna av en spindelnätliknande vävnad.
622eO: Sporadiska nyheter når landet från det östra Felicien, av utmärglade flyktingar som via havet tagit sig så långt som till Fristaden. De berättar om horder av odöda som väckts till liv och organiserat sig. En nekromantiker vid namn Jovor utnämner sig senare under året till Kerass, härförare och befriare, av Felicien. Samtligt motstånd, från hövding och konung båda, har då enkelt svepts åt sidan. En ny kung, Alcidus I, sätts på tronen, stödd av kyrkosenaten, landets religiösa förgrening. Jovor tar sin plats som kyrkosenatens, Alamellets, överhuvud.
625 eO: En expedition skickas till Caddo och återkommer senare under året med bevis på plundring av de eventuellt överlevande samhällen, troligtvis av Morevildynska pirater. Det verkar som om enbart vildsinta och farliga varelser av olika slag lever kvar på ön.
630 eO: Släktens Björnklos överhuvud får av konungen tillåtelse att titulera sig greve och 'beskyddare av Goiana'. Han sällar sig till de 11 greveskap som redan finns i landet. Det faller på släktens axlar att se till virke skickas från Goiana till de större städerna i riket. Virket sägs ha magiska kvaliteter och bågar gjorda av träden visar sig överlägsna andra avståndsvapen.
634eO: Vidar VI avlider av hög ålder. Utan söner finns ingen naturlig arvinge till tronen. Exarken, i råd av Tots-Kerigasserna visar prov på hur kraftfull kyrkan har växt sig genom att erbjuda Peyhron I titeln. Ingen adel motsätter sig detta, och i och med denna händelse går den konungliga arvsrätten i princip i graven.
635eO: Hela det östra Ereb står under angrepp. Odöda härer härjar i Hynsholge, Krun och Berendien, krossandes allt motstånd. Ett efter ett faller de spillror som återstår av länderna efter konfluxen, oförmögna att bjuda propert motstånd. Nekromantiker, likt Jovor, utnämner sig till Kerasser över de forna rikena och furstar sätts att vaka över dess gränser. Efter stridigheterna mot de som motsatt sig det nya styret finns det åter gott om kroppar att fylla de odöda ranker med.
Den nya, omformade, magi-akademin öppnar sina portar samma år i Ekeborg. Dess ståtlighet överglänses bara av katedralen självt som byggnaden ligger sida med sida utmed.
640eO: Stammar av Norda-dvärgar drivs ut ur Aidne-bergen av minotaurer. De tar sin tillflykt till det nordliga Kardien där de erbjuds bosättning av kung Peyhron i greveskapet Nordmark.
641eO: Nidland och Cereval faller under året till nekromantikerna. Enorma härar av odöda sägs marschera tillbaka mot Felicien, deras knutpunkt, för att omorganisera sig.
643eO: Det efter konfluxen härjade Jorpagna erövras under bara några veckor av nekromantikernal. Det framgår nu att de kallar sig själva en magi-teokrati, dyrkandes en gudom vid namn Telkassian. Man vet att de kommer från det södra Soluna, från ett land kallandes Cimir, hävdandes enbart söka skapa ordning i vad som ursprungligen var deras gudoms födelseplats.
648eO: Samtal mellan Kardien-Zorakin och Cimirs nekromantiker upphör. Man inser att man inte är kapabla att komma till en fredlig lösning.
649eO: Kardien-Zorakin förklarar krig mot Cimir.
650eO: Hundratusentals odöda trupper under Furst Addler, en Jorpagnisk adelsman, marscherar mot det östra Zorakin och fristaden. Furst Isareph Leion av Zorakin utnämns till härförare av Aidnes armeer och blir förpliktad att besegra fienden. Under en kylig natt presenterar sig en orchhövding vid namn Arich hos Isareph, och erbjuder sina trupper att slåss under dennes baner. Till många av sina kapteners förtret accepterar generalen erbjudandet. Under de kommande veckorna, trots de förstärkta rankerna, lider Isareph trupper hårda nederlag. Många legioner av odöda krossas under det Kardiska kavallerit, men där en faller tar en annan deras plats. Likaså bryts Aidnes linjer flera gånger till havs av de Feliciska långskeppen, hänsynslöst rammandes de större Zorakiska galleonerna. Med endast odöda ombord drivs de av en kraft villig att offra sina trupper för en seger. Till sist, under senhösten, samlas de överlevande trupperna, orch, människa och dvärg till ett sista försvar gentemot Cimirs horder av skelett, zombier och animerade riddare. I vad som kommer att kallas slaget om Zorakin stöter en sårad Isareph, efter att ha sett sin arme drivas bakåt från slagfältet, sitt svärd ner i marken och framkallar Etins ljus. Mörka moln sägs ha skingrats på himlavalvet, och solens strålar brutit igenom det mörka täcket, omedelbart förvandlandes de odöda till stoff. Sedan denna dag har ingen odöd längre kunnat passera in i Aidne utan att upplösas av Isarephs välsignelse.
651eO: Byggandet av en ny, lättare och betydligt snabbare flotta påbörjas.
Isareph Leion upphöjs av Exarken till helgon.
652eO: Orcherna belönas efter sin hjälp i kriget med bosättningar i bergen där 'ingen man längre kommer att jaga dem'.
Under åren före Kriget om Zorakin hade många flyktingar sökt sig västerut, undan Cimirs odöda välde. Men för första gånger märker man nu att invånare också lämnar Aidne för att ta sig österut till de fallna rikena. Löften om evigt liv har spritt sig och är lockande bland många prominenta medborgare, trötta på kriget och de karga förhållandena i landet.
654eO: Kontakt fås tillfälligt med Trakorien då ett fartyg anländer till en av öarna i det västra Kardien. Man får nyheten att mindre samhällen åter har bildats i Trakorien. Fortfarande försvagade och ringa i befolkning tackar de nej till erbjudandet om en handelsallians med Aidne och hörs inte från igen.
671eO: Endast 20 år efter den första Cimirska kriget nås Kardien om dystra nyheter rörande en andra här av odöda som står rustade i Jorpagna. Läggandes sitt hopp till Isarephs välsignelse görs mycket lite för att möta det nyupptäckta hotet.
I närheten av Rödbergahus, i en inaktiv vulkan, görs fyndet av diamanter, den första upptäckten av ädelstenen i landets historia, till glädje för huvudstadens alkemister.
En av magi-akademins överhuvud, Parstfur Seigh, förkunnar inför ett möte med Tots-Kerigasserna, 'I bojor önskar ni hålla mig, fråntagandes mig allt jag kunnat bli' innan han försvinner i en ljusväg. Han uppenbaras senare i Felicien som en av Cimirs mest trogna anhängare.
673eO: I ett nyupptäckt, mycket djupt och vida sträckt tunnelsystem försöker sig Cimirska häret på nytt ta sig in i Zorakin och slå ett överraskande slag mot landet. Man har under åren som gått sedan det senaste kriget gjort den något förbryllande upptäckten att endast Aidnes gränser verkar skyddade mot odöda, vilket sprider tveksamheter kring den så kallade 'välsignelsen'. Det är under jord man stöter på och väcker den urgammla ras av stenfolk som kommit att kallas Demairer. De Cimirska trupperna går under i tunnlarna och de få överlevande som tar sig ovan jord förtäljer om den nyupptäckta fienden som 'svurit att rena Ereb från allt oheligt liv'.
Mitt i Zorakin rämnar jorden under vintern och bildar en ravin, miltals i bredd, splittrande landet i två delar. Från underjorden och upp ur ravinen rör sig Demairer till ytan, urskillningslöst dräpandes allt liv de stöter på. Angreppet får ett abrupt avslut bara timmar senare när solen går upp, förvandlande varelserna till sten. Tiotusentals av dem i evigt frusna stoder kommer att pryda det mittersta Zorakins landsbygd.
674eO: Under de kommande tio åren sveper flyktingar från Zorakin in i Kardien. Demairerna förflyttar sig kvickt i det tunnelsystem som man vet existerar runt det mellersta Zorakin, grävande sig upp och attackerande gårdar och städer. Oförmögna att hota det västra Zorakin eller Kardien verkar fienden tillfälligt ha stoppats medan man försöker finna ett sätt att möta det nya hotet.
679eO: Baron Edelkvist och dennes familj lämnar under skydd av mörkret Kardien via kusten och svär trohet till Cimir. Han belönas med titeln furste av det nordliga Jorpagna, förvandlas till odöd, och får evigt liv precis som han önskat.
680eO: Ljusna faller till Cimirs trupper som enkelt sveper undan de banditledare som med skräck härskat och härjat i landet.
704eO: Slaget om Barbia tar sin början och får kvickt ett slut. De odöda trupperna stoppas innan de hunnit sätta sin fot i landet. Kraftiga vindar sliter skeppen i stycken och eld regnandes ner från skyarna förintar armeerna som försöker passera Cerbergen. Krafter som nu härskar i Barbia beskrivs som 'onaturliga'. Lidandes enorma förluster avslutar Cimir sin nordöstra kampanj utan resultat.
710 eO: Under natten väcks invånarna i den Zorakiska staden Vetter i vad som liknas vid ett jordskalv. Få hinner söka sig i skydd innan staden rämnar, sjunkandes under jord. När män och kvinnor från närliggande byar söker sig till Vetter runt gryningen finner de få av invånarna fortfarande vid liv. Soldater och riddare upptäcker senare ett vidsträckt tunnelsystem, under de senare åren grävts upp under staden av Demairer, som fått den att kollapsa. Man fruktar nu att det bara är en fråga om tid innan de når in i Kardien för att hota de större städerna. En vapenvila erbjuds bara dagar senare av Cimir, som själva under deceniet lidit svåra förluster. Kung Peyhron II accepterar.
712 eO: Den första Kardiska utposten befolkas öster om Zorakin av soldater. Området är occuperat av Cimir, men den försvagade teokratin ger inget svar till de väpnade trupperna som anländer på deras mark.
Baptiste Leijon, ättling till Isareph Leion deserterar till Felicien och görs till befälhavare över deras östra här.
716eO: Det mystiska Breonn upptäcks av agenter norr om Jorpagna, en jättelikt fort där odöda, oallierade till Cimir, sägs ha tagit sin tillflykt. Varelser lika gamla som Ereb självt sägs härska där. Hur vida det är sant eller inte är osäkert, men vad man vet är att Cimir har valt att respektera deras självstyre.
718eO: Svartfolken i bergen har under åren växt sig allt modigare och tagit sin an räder in i greveskapet Videlrike och Goiana. Försök att medla har gjorts av konungens furstar, men ännu inte lett till en minskning av plundring.
719eO: Rapporter inkommer gällande häxmästarens torn norr om Zorakin i Aidne-bergen. Scouter och jägare har sett gamla studierum lysas upp i tornet, för första gången på över 100 år.
720eO: Den ena efter den andra stadsstaten i Magillre faller till Cimirs trupper och det ser nu ut som om Klomellien står på tur innan de vänder sin blick vidare norrut mot Palinor och Jordashur.
För första gången tillåts en diplomat från Felicien landstiga i huvudstaden Ekeborg och välkomnas att verka i hovet för att råda konungen rörande den Demairska fienden.

[Judas]

Här kommer lite information om Kardien. Tycker du att just din karaktär behöver mer kött på benen om någon speciellt händelse, eller fakta, posta eller pma.

Folkmängd: Cirka 1.000.000
Yta: Cirka 600 000 km².
Befolkning: 98% människor, >1% halv-alver, >1% dvärgar, 1% svartfolk, >1% andra raser
Stånd: >1% högadel, 10% lågadel, 15% borgare, 10% skattebönder, 65% egendomslösa
[

Befolkningen är alltså 102% och Stånden  101%.
I min värld där är procenten maximalt 100%, men Kardien är ju bara i fantasin och där kanske det är annorlunda. :wink:  :wink:  :wink:

[Xyzar]

läs ">". Och orka vara så petig när han skriver 3 a4 text åt oss =P

[Spiff Rymdspionen]

Bevis av eventuella fel från min sida, vilket ju är befängt bara tanken, är nu svepta under mattan.


Mikro kommer för övrigt att börja kampanjen som svartnisse.

[Ewers]

Har ett sent förslag på regeländring/justering.

Jag har i min westernkampanj kört med två olika former av närstridsskador, den normala dödliga skadan samt "krogslagsmålsskada" där skadan endast är temporär och enda utkomsten kan bli ordentliga böåtiror samt en kortare medvetslöshet.

Skälet till denna regel är att det är oproportionerligt farligt att hamna i ett krogslagsmål med de vanliga stridsreglerna. Risken ligger både i skadan man kan få men också i sannolikheten att man faktiskt slår ihjäl sin motståndare. Detta gör att man alltid hamnar i "dödligt allvar" även om situationen inte är av sådan allvarlig art.

Förslaget jag vill komma med är att man inför möjligheten att välja "krogslagsmål" när man är i en obeväpnad närstrid och därmed endast kan göra omtöcknande skada. Man slår samma skadeslag, räknar ner kroppspoäng som vanligt men med den stora skillnaden att man bara svimmar/är avdomnad i kroppsdelen om man hamnar under noll. Efter en sovperiod är samtliga skador läkta förutom eventuella skrubbsår och kanske en blåtira.

På detta vis kan man faktiskt spela en slagskämpe utan att vara en massmördare och när man stöter på den lokala slagskämpen så innebär det inte att han enligt reglerna måste vara en massmördare.

Jag har bara positiva erfarenheter av regeln och anser att den lyfter möjligheterna till kreativt rollspel.

Mvh /F

[Getsen]

Har ett sent förslag på regeländring/justering...

Det mest oproportionerligt farliga i systemet är väl att skadebonusen börjar på 1t4 och inte på +1 (skadebonusen kan man ju för övrigt välja bort. En vanlig käftsmäll/spark på 1t3/1t4 slår ju inte ihjäl någon, knappt ens om den är perfekt.)

En variant vore kanske att rallarslagsmål kan räkna alla KP från Totala och inte från Kroppsdelar? inga kritiska skador, och rejält med blåmärken överallt. Eller så spelar man inte slagsmålet som en strid utan slår bara en slagsmåldifferans mot motståndaren och, om man misslyckas, fördelar det i skada på sig själv och hoppas att man överlever

Bara lite tankar...